Mitt hba1c låg på 51 i början av sommaren, nu har det ökat till 63. Det är ju inte en jättedålig siffra, men ändå en ganska stor ökning.

Det beror bland annat på att jag festar mycket och ofta, glömmer eller tar för lite insulin till måltiderna och att jag inte engagerar mig i att räkna ut hur mycket insulin jag behöver till kolhydraterna jag äter. Klart jag skulle må så mycket bättre av att ha ett stabilt blodsocker, men när disciplin är ett krav, drar jag mig gärna undan och tänker att jag "ska ta itu med det senare"... vilket kan dröja väldigt länge! Men vad ska man göra när man är så fruktansvärt less på skiten?

 

Och är det då okej att gnälla när man inte har orken att bry sig om sin hälsa?

 

---

Jag känner inte av symptomen för högt bs lika tidigt som förut. Förr kunde jag må dåligt redan vid 11 i bs, nu kan jag ibland ligga på 15 eller mer innan jag känner av symptomen som att jag lätt blir arg, tålamodet försvinner, jag får små sår i munnen, huvudvärk, blir enorm törstig, ont i musklerna och den enorma tröttheten!

 

Jag skulle ha gått till gymmet ikväll. Jag var noga med att äta middag en timme innan och skulle ta 3 E insulin, bara det att jag glömde att bekräfta dosen så jag fick aldrig något. Sen var det lite andra saker som hände så jag blev försenad, två timmar efter middagen var jag äntligen ombytt och på väg, skulle bara ta bs först. Det visade 21 och det var då jag kollade historiken för bolusdoserna och insåg att jag aldrig fick mitt middagsinsulin.. SUCK. 

Inget gym för mig med andra ord. Tog en massa insulin och mådde riktigt dåligt. Hade enorm huvudvärk och det gjorde så sjukt ont i musklerna i nacken och axlarna. Efter 30 minuter låg jag på 22 i bs och då blev jag så jävla arg att jag tog mig ut på en pw som jag avslutade med att springa. Efter en timme var jag tillbaka och då var symptomen fortfarande kvar, men kollade bs och det visade 8! Äntligen en siffra under 10 på mätaren!

 

Powewalken var inte bara bra för blodsockret, behövde verkligen rensa tankarna och göra av med en del frustration. Hoppas kunna ta mig till gymmet imorgon och då kanske få sällskap av storebror :)