Bilkrocken
Min första (och förhoppningsvis sista) trafikolycka.
Jag skulle köra om en bil på E4:an och fick sladd när jag låg i vänstra körfältet. Bilen började kränga åt både höger och vänster, jag försökte parera men det gick inte. Bilen slungades upp sidledes och jag åker med full fart med fronten in i bilen som jag höll på att köra om.
Den bilen slungades rakt över båda körfälten och in i vajerräcket på vänster sida, medans jag snurrade runt och hamnade slutligen i högra diket.
Tystnaden och paniken som uppstår.
Hur mår jag?
Hur gick det för den andre, har jag kört ihjäl någon nu?
Vad gör jag?
Det var sjukt mycket bilar på E4:an den tiden, alla skulle till jobbet. Det var många som stannade, tog sig ur sina bilar och fram till mig och den andra föraren och frågade hur jvi mådde och om de kunde hjälpa till med något.
Det första jag gjorde när jag hade krockat var att direkt ta fram telefonen och ringde Björn. Jag kände mig panikslagen och visste inte vad jag skulle göra.
4 minuter efter olyckan ringde jag 112, då hade de redan fått in många samtal och hjälp var på väg. Först kom brandbilen, sen polisen och sist ambulansen.
Chockad och skakad.
Allt gick så fort.
Jag hade endast ont i huvudet på vänster sida, säkerligen hade jag slagit i sidorutan i krocken. Mer var det inte då, förutom chocken såklart. Jag valde att inte åka med ambulansen.
Bergningsbilen drog upp min bil från diket och konstaterade att den var körbar, så jag fick själv köra den därifrån om jag ville. Så jag tog bilen, åkte efter den andre föraren för att skriva papper till F-bolaget, sen åkte jag hem till Mia och var där resten av dagen. Ville inte riktigt vara själv + att jag började få stark huvudvärk och må illa.
Anna var snäll och tog bussen till Mia efter jobbet. Hon körde hem mig med bilen. Skönt att inte behöva köra något med idag. Det knöt sig rejält i magen när vi åkte förbi olycksplatsen. Fy vilken känsla!
Jag hade änglavakt.
Kommentarer
Trackback
