Jag märker en större förståelse från min omgivning, vad gällande min diabetes. Kan det vara bloggens förtjänst kanske? Jag får mycket feedback på det jag skrivit och det kommer ofta upp till diskussion, kul! :)

 

Man kan i stort sett bestämma själv hur mycket av sin diabetes som ska synas utåt. Tar man sprutor kan man göra det i smyg, har man pump kan man stänga av ljudet och gömma den i kläderna samt gå undan när man ska ta sitt insulin. Blodsockret kan man alltid gå undan och checka av. Har man lågt bs kan man äta eller dricka något och skylla på att man är sugen. Har man högt bs och är sjukt törstig är det nog ingen som reagerar märkvärdigt på att du dricker vatten. Blir du trött av dina värden kan du alltid skylla på dålig nattsömn... mm. mm.

Ni försår ju själva, det är inte helt omöjligt att dölja sin diabetes om man har behov av det.

 

Jag vet flera personer som valt att inte berätta om sin diabetes för folk på en gång. Jag antar att det är på grund av att omgivningen inte ska se dem som sjuka och börja ställa frågor mm?

Jag själv har nog hävt ur mig det ganska snabbt till folk som jag nyligen träffat. Självklart är jag också rädd för vad de ska tycka och vilka frågor de ska ställa, eller om de kommer med pekpinnen och ska tala om hur jag ska leva mitt liv med diabetes. Men vad ska man göra? Det kommer ju fram förr eller senare i alla fall.

 

Det svåraste ögonblicket var att berätta det för Björn, vilket var för ca 7 år sen nu. Jag var sjukt nervös!

 

Jag och Björn började skriva till varann på Lunar storm. Vi skrev först där, sen msn, sen telefon och efter det  träffades vi efter ca 6 månaders pratande på distans.

Jag "avslöjade" min diabetes för honom ganska tidigt har jag för mig. Jag passade även på att tala om att jag har gluten i samma veva. Eftersom jag satt skyddad bakom en dataskärm tänkte jag att det fick bära eller brista. Vad ska man göra liksom?

Tror att jag skrev att jag hade diabetes och att blodsockret var lågt, att jag var tvungen att ta något sött och skulle komma tillbaka om en stund. I själva verket var jag inte låg utan satt spänt och väntade på svaret från andra sidan, som hjärtat klappade! Men det gick bra, Björn svarade bara OK och undrade hur jag mådde typ. :)

 

 

 

Jag är ju ganska öppen om min sjukdom, jag väljer själv hur mycket jag vill prata och diskutera den med andra. Att skriva av mig i bloggen har hjälpt mig massor och även skapat en förståelse hos andra för hur jag faktiskt kämpar med min sjukdom, varje dag.

Jag har råkat ut för de personer som ifrågasätter varför jag inte har kontroll över min sjukdom.
De personerna saknar kunskap och kompetens, det sistnämnda för att man aldrig någonsin säger en sån sak till en annan människa. De har inte rätt att dömma! Jag skulle väl aldrig ifrågasätta varför en cancersjuk människa inte har kontroll över sin sjukdom?!