Läste precis igenom alla komplikationer som de tar upp på www.diabetes.se.
Jag känner mig deprimerad, ledsen, arg, stressad och rädd. Kanske inte var den bästa kvällsläsningen innan sovdags direkt.

 

Det är ju helt sjukt vad kroppen slits! Och det är stunder som dessa som jag verkligen funderar över om det är värt att leva som man gör, genom att ta mindre ansvar och göra lite som man vill och blunda för att bs sticker iväg åt det ena eller andra hållet.

 

Måste jag sluta leva som andra bara för att få ett längre liv? Svaret är väl rätt enkelt, Ja.
För det här med att man kan leva som alla andra som de så fint säger på sjukhuset när man insjuknar, det är en stor fet lögn. Jag kan aldrig vara som alla andra utan att planera saker i minsta detalj. Jag utsätts dagligen för utmaningar, svårigheter som icke-diabetiker inte har en aning om!

 

Är det någonting jag verkligen hatar, så är det folk som inte har diabetes som påstår att det inte är svårt att leva som vanligt. Allra helst när diabetesläkarna säger detta. De om någon, som ständigt omges av personer med diabetes och deras kompicerade liv, måste ju förstå att det inte är som vanligt?! All denna planering, uppföljning, och balansgången mellan högt och lågt bs. Det är inget man gör i en handvändning.

Hur många gånger sliter man inte sitt hår för att man inte förstår sig på sin egen kropp? Varför den reagerar som den gör och inte som man vill?

 

För några veckor sen samtalade jag lite extra med en förälder som hämtade sitt barn på fritids där jag jobbar. Hennes son berättade för henne att han hade fått se min insulinpump och sen började vi samtala om diabetes. Efter ett tag berättade hon om en kompis till henne vars son precis har fått diagnosen diabetes och att familjen var så oerhört lättade och tacksamma över att det inte var något värre, att de till och med hade skrattat åt det när de lämnade sjukhuset. När hon sa så tappade jag andan fullständigt. Jag trodde inte mina öron. Sen sa jag lite försiktigt att "Ja, det är ju kanske inte det värsta man kan råka ut för. Men det är en daglig kamp som tär nå fruktansvärt, både fysiskt och psykiskt i längden".
Jag tappade fattningen totalt och jag tror att hon märkte det och började lite sakta att byta samtalsämne. Jag blev helt ärligt chockad över dessa ord.