Jag är lite nervös över läkarbesöket imorgon. De senaste 3-4 åren då jag gått till läkaren så har jag blivit ledsen och besviken på hur de bemött mig. Meningar som "Det är ju inte så farligt att leva med diabetes, man kan ju vara som alla andra" och liknande när de talar om för mig att jag måste träna mera, dricka mindre, äta bättre mat, gör att jag tappar intresset att lyssna vidare på deras kloka ord...

När jag försöker berätta om min livssituation med jobb och vardag mm och att det är svårt med träning så suckar de och säger bara, försök mer.

 

Ja det kanske är de orden som behövs för att man ska komma på bättre tankar och börja prioritera. Men när jag inte har accepterat sjukdomen som en del av  mig är det väldigt svårt att vilja kämpa för det bästa. En vacker dag kanske det känns bättre, men just nu känns det som att jag har huvudet precis vid vattenytan. Hur kan det vara så efter 17 år?! Jag trodde jag hade accepterat sjukdomen, jag tyckte inte den var till problem när jag var liten förrutom ibland då livet var lite "orättvist" såklart. Det började komma mer i tonåren, den här revolten av att jag kan minnsan överleva min diabetes och gick på fester och struntade i allt vad sockerfritt heter.

Nu i vuxen ålder har jag väldigt svårt att anpassa livet med jobb, vardag och träning och känner mig mer rädd inför framtiden och hoppas såklart på att allt vad komplikationer heter aldrig når min kropp.

 

Om jag får gissa så är mitt hba1c högre än sist jag var på sjukhuset, det återstår att se...