Ett nytt inlägg, dock inget positivt, men måste ventilera!

 

Min diabetes påverkar mig så sjukt mycket, lika mycket psykiskt som fysiskt, och det tär så fruktansvärt mycket på både kropp och själ.

Jag har haft diabetes i 17 ½ år nu. Jag brydde mig inte alls på samma sätt förrut som jag gör idag. Hela livet har jag mer eller mindre blundat för allvaret i sjukdomen och levt "som alla andra". Och verkligen njutit av det!

Numer känner jag vad diabetesen har gjort med min kropp, jag känner mig sjuk och sliten, inte alls som de 23 år jag egentligen är.

 

Det gör mig rädd. Förbannad. Ger mig ångest. Gör mig Ledsen.

 

Jag kan inte med ord beskriva vilken jävla avsky jag känner för denna sjukdom, den som förstör så mycket i mitt liv. Jag är så fruktansvärt trött på att allt jag gör ständigt ska påverka denna sjukdom som i sin tur slår ut min kropp.

 

Jag blir väldigt ledsen, nedstämd och arg när jag läser om andra diabetikers problem och påverkan på kroppen, eftersom jag vet att det kommer/redan har drabbat mig själv och då blir allt så jävla påtagligt.

Jag vill inte veta, vill inte se, vill inte förstå. Det var inte så här det skulle bli.

 

Sen blir jag frustrerad över diabetiker som skriver i olika forum att det minsan inte är några problem att leva med diabetes bara man äter rätt och motionerar, de avstår från kolhydrater, sötsaker och andra saker i livet enbart för att det inte ska påverka deras kropp.

 

Det kanske inte är hela världen att ge upp sånna saker i livet. Men jag blir som en trotsig tvååring som vägrar avstå sådana saker bara för att mitt blodsocker säger nej, istället kanske jag tar två kakor bara för att jag vet att jag inte får! Det blockerar sig i hjärnan på mig. Jag vägrar ge mig in i specialdieter livet ut, hoppa över godiskvällar i soffan, alkohol på fester eller tårta på kalas. Jag vill bara inte.

Extra jobbigt blir det eftersom jag har gluten också, vilket gör att den maten som jag äter inte alltid är lika god och nyttig som den skulle kunna vara. Det är redan jobbigt att behöva sålla bort mängder av mat bara för att det innehåller gluten, jag vill inte sålla bort ytterligare bara för att de innehåller kolhydrater eller socker!

 

Men alla beslut jag tar i den riktningen gör att min kropp sakta men säkert bryts ner.

Det ger mig ångest. Får skylla mig själv. Varför ska det vara så svårt att ta hand om sig själv, sin kropp? Man har ju bara en chans här i livet.

 

Har vägrat skriva på bloggen, har inte ens varit inloggad, det har känts för tungt. Men just nu var jag tvungen att få ur mig tankar och känslor som människor utan diabetes i min närhet inte förstår sig på. Efter denna arbetsvecka har jag fått nog.