Den 15 maj 1996 tog mamma och pappa mig till vår husläkare på vårdcentralen. De ville undersöka mig varför jag var extremt törstig, hade väldiga humörsvängningar och jämt var trött. De kände inte igen mig längre då jag gått från att vara en snäll, och glad tjej till att vara arg och ledsen i stort sett hela tiden.

 

De tog bland annat urin- och blodprov för att se om allt var okej, men det visade på alldeles för mycket socker i bägge proven. Blodsockret var över 28 och det var ingen tvekan om vilken diagnos jag skulle få. Vi fick snabbt åka hem och packa väskorna för att sedan åka direkt till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Husläkaren meddelade sjukhuset att vi var påväg dit och att de skulle ordna med plats år mig på avdelningen.

Där blev jag kvar i flera veckor innan det var dags att lära sig stå på egna ben med all den nya kunskapen vi fått.

 

Mamma, pappa och jag grät hela vägen hem från vårdcentralen. När vi kom hem till mina syskon förstod de direkt att något vad fel och även de bröt ihop när de fick veta att jag fått en kronisk sjukdom.

 

Så för 18 år sen konstaterades det att jag hade insjuknat i diabetes. Jag var 6 år gammal och livet tog en helt ny vändning. Ingenting skulle någonsin bli sig likt igen.